Nattankar

Just nu sitter jag hemma hos Emil och funderar på varför jag egentligen inte sover. Jag har försökt, om och om igen - lyssnade på lite Ted Gärdestad för att slappna av. Men jag lyckas helt enkelt inte slumra in.

Detta till trots att hela dagen bestod av att bygga en fantastisk snökoja. Det tog ungefär 8 timmar inklusive raster, så jag måste medge att jag känner mig ganska slut.

Jag har haft jullov i ungefär två veckor. Det har varit härligt att få vara hemma en längre tid. För er som inte vet så gör jag lumpen i Stockholm, och oftast kommer jag hem på helgerna - men man hinner inte med så mycket på en helg.

Jullovet har bestått av, självkart, julfirande och lite fest på det. Annars så har jag mest fikat och träffat lite folk. Varit med om lite vinteräventyr; pulkaåkning och snökojebygge. Och så har jag slappat såklart.

2009 har varit ett bra år som tar slut om ungefär 20 timmar. Det har bestått av många nya erfarenheter, till följd av både bra och dåliga händelser kan man säga.

Jag har lärt känna massvis av nya, härliga människor, men även lärt känna gamla ansikten allt bättre. Jag är en sån person som tycker om att lära känna nya människor, men å andra sidan kan jag ha svårt för att få närmare vänner. Men jag har några, och det är jag otroligt glad för!

Okej, det kanske var lite klyschigt, men det så jag känner åtminstone. Dessutom är det roligt, och nyttigt, att skriva av sig lite känslor och tankar. Jag gör det alldeles för sällan.

Ta den här bloggen till exempel - senaste inlägget var oktober 2008! Det är över ett år sedan. Lite tråkigt att se, men jag tar mig aldrig tid till att sätta mig ner och skriva.

Jag tror det handlar om att jag helt enkelt ofta har svårt att komma på något att skriva - jag tänker väldigt mycket och skulle jag skriva ner allt jag tänker skulle det - förutom avslöja privata saker jag inte vill dela med mig till alla av - ta en jävla massa plats. Och ta en himla lång tid.

Sedan vill jag ju också att någon ska tycka min blogg är intressant, så jag måste ju skriva något som intresserar. Det är ju inte helt lätt! Men jag hoppas att åtminstone någon finner något slags nöje i att läsa detta.

Hoppas är något jag är bra på i allmänhet. Jag hoppas på det mesta - att jag kommer få ett bra jobb när jag blir stor, att jag kommer hitta någon att dela mitt liv med, att jag kommer bli lycklig.
Jag hoppas på att det blir kul imorgon, jag hoppas att jullovet inte kommer ta slut alltför fort.
Jag hoppas på att kunna somna snart.

Det är ju fantastiskt vad lite man egentligen vet. Det är ju tragiskt att man knappt vet vad som hänt - förutom att jag har ganska dåligt minne så är ju alkoholens dimma ibland en faktor.

Det enda jag vet är vad som händer. Just nu. Därför kan man väl säga att jag är en person som lever i nuet. Det kan vara skönt för tillfället, men man vet aldrig hur man känner imorgon, och man vet knappt hur man kände igår! Förvirrande.

Är alla så? Och vad beror det på?

Osäkerhet kanske? Dåligt självförtroende?

Kanske man inte riktigt vet vem man är, och kanske vet man inte därför hur man kommer handla? Och när man handlat vet man inte varför man gjorde så?

Eller kanske tvärtom. Man är säker på sig själv, och följer varje impuls utan att tänka på konsekvenserna?

Äsch, det kanske bara är strunt allt det här. Det kanske inte spelar någon roll. Man kanske helt enkelt inte ska tänka så mycket.

>Jag har i alla fall kommit fram till en viktig sak under året:

Jag hatar facebook!

Facebook är ju sämst. Man kan spendera timmar framför skärmen och liksom, spana runt. Se utifall någon kanske gjort sig besvär att tagga en i en bild, eller kanske kommenterat vad man har för sig. Det är ju förjävligt! Och det värsta är att man tycker det är kul.

Det är kul att se att folk bryr sig. Men betyder det något egentligen? Jag vet bara att jag hellre vill ha ett muntligt, personligt, grattis från någon av mina vänner än 1000 grattis i min logg på facebook! Förstår ni vart jag vill komma?

Jag tycker det är synd att världen blivit så otroligt opersonlig. Istället för att fika med en bra kompis så sitter man hemma och skriver "Tjena, hur är läget?" till tio personer som man ändå vet kommer svara "bra, själv då?".

Nu säger jag inte att man inte går ut och fikar längre - men jag menar bara att datorn har gjort den ärliga omtanken mindre värd. Det är så jag upplever det. Det känns tragiskt att man ska behöva lära känna människor genom en skärm.

Men det är ju enkelt - jag tror helt enkelt att folk är lata! Nu vill jag ju inte att du som läsare ska tro att jag drar alla över en kant, jag pratar helt utifrån egna erfarenheter. Fast jag är rätt säker på att många håller med mig. Har du inte tänkt tanken förut kanske den slagit dig nu.

Nu vart ju alla dessa tankar en stor säck att knyta ihop, och jag har väl egentligen ingen "punchline", där jag sammanfattar allting i en klockren mening. Jag hoppas bara att opersonligheten och lättsamheten Internet erbjuder kommer dö ut så småningom. Kanske inte helt - Internet är ju utan tvekan ett utmärkt kommunikationsmedel - men jag tycker att Internet har tagit över för mycket av det goda i verkligheten. Bakom tangentbordet är man kanske inte den man skulle vara i verkligheten, och detta skapar mycket osäkerhet. Som sagt - jag önskar mer ärlig omtanke.

CM ligger och snarkar i soffan bakom mig och Emil är inrullad i sitt täcke på något komplicerat sätt. Jag känner mig inte särskilt mycket tröttare men jag har nog skrivit det jag kan åstadkomma för kvällen.

Jag hoppas... Nej - för en gångs skull ska jag veta. Jag vet att nyårsafton kommer bli toppen. Och allt annat.

Känns bra att ha det klart för sig!

Gott nytt år till er alla!

Att skriva blogg

Hur svårt kan det vara att skriva blogg? Jag har faktiskt ingen aning; detta är mitt första försök. Allt jag vet om bloggande är följande:

• Väldigt många skriver blogg
• Väldigt många tjänar pengar på sin blogg

Ska man lämna ut hela sitt liv till omvärlden? Ska man skriva om ett särskilt ämne? Ska man skriva recensioner?

Jag funderar på att vara ärlig. Jag funderar på att skriva om sanningar – och det jag inte vill berätta om mig berättar jag inte. Jag funderar också på att ljuga. Att bygga upp en slags historia, en saga, om en påhittad person som verkar verklig. Kanske ska jag kombinera de två? Kanske är det osanningen som gör sanningen spännande – kanske är lögn den krydda som ger den sanna berättelsen smak?

Jag vill veta hur man lockar folk till sin blogg. Jag vill att mina ord ska fastna, jag vill att mina ord ska förstås och verka intressanta. Folk ska tänka på just min blogg, reflektera över min blogg, läsa min blogg. Jag vill nå ut. Det skulle vara häftigt, fränt, overkligt att nå ut. Till den stora massan.

Mina tankar går till livet. Till mig, mitt liv. Att presentera mig själv ger mig alltid ångest – likt en presentation man gjorde på spanska i klass sju:

Hola
Me llamo Pär
Vivo en Saxdalen
Tengo dos hermanos

Hur fånigt låter det inte, ta bara mitt namn – Pär – ä finns ju inte ens med i språket! Det ser bara lustigt ut. Jag bor i Saxdalen. Jag har två bröder.

Vad säger det om mig? Inget. Hur ska jag skriva, för att orden ska säga något om mig? Jag vet inte. Det är kanske därför jag har startat en blogg – en lång presentation av mig, mitt liv, allt jag står för, allt som jag ser, allt som jag tänker. Allt jag vill berätta för dig. Och resten.

Det är något som drar mig till bloggandet, jag har känt det länge. Tjäna pengar, självklart, ger söt smak i munnen. Tjäna pengar på mina egna ord, mitt egna liv. Fast det finns någon annan drift:

Varje gång jag fattar pennan (ursäkta, öppnar Word) och börjar forma egna ord ryser jag. En pirrig känsla som sprider sig ner över benen, likt små spindlar ända ut i fingrarna – det är en känsla av någon slags makt, en makt att säga vad jag vill. Ofta känner jag att jag kan skriva, att jag vet hur jag vill forma orden, vilken känsla de ska förmedla. Varje känsla, varje händelse, varenda liten detalj kan jag beskriva i ord, jag vet bara inte hur – varje gång jag sätter punkt dyker hundra nya vägar upp i min hjärna och jag vet inte vilken jag ska välja. Ska jag skriva om min arbetsplats; en tom Yoghurtflaska och en lika tom Pringlesburk plus högen av papper under vilken min röda tröja skymtar?

Ska jag skriva om den gången jag tog körkort, eller om min resa till Schweiz (som jag för övrigt inte genomfört än)?


Jag kommer alltid tycka det är svårt att berätta vem jag är, vem jag var, vem jag vill bli. Alla förändras – ständigt – på gott eller ont. En människa är djup. En människa är, likt de mörkaste, tystaste havsdjup, omöjlig att utforska helt och fullt.

Så vad vill folk veta om mig? Vad har jag, som skulle kunna intressera andra?

Det är precis det jag är intresserad av.

Att skriva blogg
Ett experiment av Pär Linder